Recensioner

Sonja-land: Ja tack!

Tack för Ja tack!

Tidlösa vardagspoeten Sonja Åkesson får nya konturer på Larssons och ADAS teater.

Liv Landell tackar en sammansvetsad duo för en glimrande liten uppsättning.

Fia Adler Sandblad vet hur man gör intima porträtt med hjälp av teater. Hon har gestaltat den demoniska Bertha på Jane Eyres vind, och hon har anförtrott oss sina egna, smärtsamma minnen genom sin rörande Bouffon-figur. Mot bakgrund av det ter Sonja Åkesson-projektet med musikern Sanna Källman som en perfekt idé. Och visst funkar deras säregna Sonja-land: ja tack!, som alltså är en iscensättning av Sveriges första vardagsrealistiska poets liv och värv.

Det börjar med en snabb återblick på Åkessons liv. Trots att publiken i den lilla salongen gissningsvis är pålästa så ger detta bra stadga åt den intuitivt präglade helheten. Vi får veta att Sonja växte upp under fattiga förhållanden, bildade familj som ung lämnade allt och tack vare sitt unikum som poet kom att tillhöra parnassen. Jag tänker att uppbrott och övergivenhet tycks återkomma som tema i Fias Adler Sandblads konstnärsskap, och att det hade varit intressant om hon vågat perforera sina och Sonjas gemensamma smärtpunkter. I stället får pubiken hålla till godo med själva poesin i en ny kontext - vilket inte är illa.

På sätt och vis glänser de naturlyriska partierna mer än den feministiska ironi som idag främst förknippas med Åkesson. Stillsamma strofer om doftande skog fördjupas av Sanna Källmans murrigt vemodiga cellospel. Nuet i rummet laddas med magi. Fia viskar om banvaktens jänta, låter orden växa och övergå i en fin duett. De två rösterna rinner i varandra och hjälper oss att se det Åkesson än gång såg stort som smått. Som upplevelsen av att stå inför ett vägskäl, med folkhemmet och moderniteten på ena sidan och gamla tiders armod på andra.

Jo då, det är kul också, på det underfundiga viset. När man kliver in på Larssons teater vankas stora, stela ballerinakljolar i svart, med skrikande orange tyll under. Jag kopplar humorin i det till amdra halvan av verket, som fylls med feministiska paradnummer. Dagsaktuella Åkej byggs till exempel ut till ett slags jazz där humor och ångest glider ihop och isär.Min personliga favorit; Jag ska bli sjuksyster jag tralala finns också med. Av oklar anlednign är den nedkortad, och tolkas i segt tempo. Kvällens enda, om än lilla, besvikelse.

Av Liv Landell, GT  15 mars 2013

This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it

Ja till Sonja Åkesson

Luften är fylld av liv och närvaro i den lilla teaterlokalen på Konst­ epidemin. Det känns som minu­ter av liv som inte slarvas bort. Vad är det de gör, Fia Adler Sandblad och Sanna Källman? Låt oss först konstatera vad de inte gör: Inte en historisk eller litteraturvetenskaplig läsning av Sonja Åkesson, inte en skildring av hennes liv och författarskap. Inte det utan – en gestaltning av Sonja Åkessons ord. De i sin tur får väl kallas en gestaltning av hennes liv, känslor, tankar och upplevelser. Men när en skåde­ spelare ur den fysiska traditio­nen och en musiker först tar in texterna, smälter dem, integrerar dem och sedan låter dem ta gestalt och komma ut igen – då blir det något annat än en läs­ning, något annat än en berättel­se i vanlig mening.

De ger en kortkort introduktion, en snabb sammanfattning av Sonja Åkessons livs yttre ramar. Sedan får hennes texter i deras ord, kroppar och röster föra över resten till publiken.

Spänningen mellan livslust och vardagsramar, mellan eufori och ångest, mellan obändig energi och trött apati ger en dynamik av lika delar vemod, ironi och försonande humor.

Det ligger någonstans mellan orden, kroppen, musiken och luften i rummet. Men det är ock­ så en visuell föreställning. Jag har svårt att slita blicken från klänningarna: svart siden och sammet – skönhet, allvar, tid­ löshet, lyx och konvention– som helt plötsligt visar sig dölja livs­ lustens lekfullhet i glödande orangerosa respektive roman­tiskrosa tyll. Svarta tröjärmar som kan både fängsla, skrämma och skydda. Fia Adler Sandblads trassliga hår antyder både försök till stram uppsättning och total vildvuxenhet. När hon inleder med dikten Skogsmotiv är den oförutsägbara, skydda och åtråd­da Huldran inte långt borta.

Men samma svartrosa överdåd och längtan kan en stund senare föda helt andra associationer: tillsammans med damtidnings­ drömmen om visserligen ett eget yrke men helst också en man i vitt lockar de fram känslan av tonårsdrömmar.

Eller hopplöshet blandad med jävlar­anamma hos den som sit­ter i vardagsapatin och spottar upp sig med ett ”okej, i morgon gör jag allt det jag inte orkade i dag...”

Det är ljuvligt att inte behöva förklaringar och exempel, att få sitta just där ett poesifött känslo­moln fortplantas från skådespe­lare till publik. Och från cellon, förstås. Finns det ett mer välta­ligt instrument? Finns det något annat instrument som så person­ligt kan fås att spela med i inte bara musik utan också i teatern?

Det här är välfylld teater i litet format. Flyttbar. Självklart ska arrangörer överallt se till att få den hem till sig. Så Bohuslän­ Dal: säg ”Ja, tack!”

Marita Adamsson, Bohusläningen, 16 mars 2013

Sonja Åkessons poesi får gripande liv på scenen

Sonja Åkessons poesi får liv i Sonja-land: Ja tack, skriver Mikaela Blomqvist.

Det är ett gammalt och beklagansvärt faktum att litteraturhistorieskrivningen när det kommer till kvinnliga författare gärna fokuserar på biografin snarare än själva texterna. Victoria Benedictssons självmord är mer berömt än någon av hennes texter och Moa Martinson framställs i mycket högre grad som gift med Harry än han med henne. Men när Larssons och Adas teater nu i föreställningen Sonja-land: Ja tack! närmar sig Sonja Åkessons liv och dikt ligger tonvikten inte på det förra utan på det senare.

Så blir alltså Åkessons biografi rätt raskt avklarad: uppväxten på Gotland där hon förvärvsarbetar från 13 års ålder, flytten till Stockholm, giftermål, skilsmässor och fem barn. Och när publiken sedan välkomnas till Sonja-land är det just Åkessons poetiska värld som åsyftas. Tillsammans med en cello framför Fia Adler Sandblad och Sanna Källman 14 av Åkessons dikter omväxlande i sång och tal. Det är titelns mjukt sorgesamma Ja tack och den mörkt ångestfyllda Aj aj aj aj. Självporträtt, Hjärtans fröjd och Fiskarhistoria bildar en komisk trio där Adler Sandblad ensam och med vild precision mimar Fru Fridelands utomäktenskapliga pardans. Och det ljudlösa skri som dikten Övningar mynnar ut i avlöses kvickt av den i sammanhanget ödesdigra frågan ”torr eller våtklippning?” ur den absurda dikten Frisering som handlar om en kvinna som blir kvarglömd under hårtorken.

På detta vis pendlar föreställningen hela tiden mellan svärtan och skrattet. Adler Sandblad och Källman har hittat exakt rätt tonläge för att göra Åkessons torra ironi rättvisa. Det är lika delar galghumoristiskt som genuint gripande. Texterna får liv och ja, blir i framförandet till och med bättre än på pappret. Nåväl, inte för att det nu behövs, Åkessons poesi håller än. Det är inte minst Ja tack! ett utmärkt bevis för.

Mikaela Blomqvist, GP, 16 mars 2013

031-62 40 00

This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it

 

HJÖRDIS mitt i hjärtat

EN FOLKKÄR SATMARA GÅR IGEN

Krutkärring. Satmara. I de rollfacken regerade skådespelaren Hjördis Petterson i decennier på svensk film och revyscen. Och blev folkkär på kuppen. En morsk och modig skådespelare med känsla för tajming. I botten fanns naturligtvis långt fler nyanser än vad hon fick visa som Lilla Fridolfs Selma. Det lyfter Fia Adler Sandblad och Jonas Franke-Blom fram i sitt nya kuplettprogram Hjördis mitt i hjärtat. En särskild hyllning får Hjördis insats på Dramaten. Intimare än på larssons & ADAS teater kan det knappast bli, här får publiken verkligen komma Hjördis nära. De två aktörerna ger en levande och varm skildring av en stark personlighet. En klut om håret här, en rävboa där, lite ringsignaler och inspelad musik är små men träffsäkra stöd för den levande sången och musiken. Tio nummer med fin variation ger bredd åt Hjördis Pettersons begåvning och engagemang. Från Karl Gerhard till Tage Danielsson. Enkelt flätade mellantexter med biografiska detaljer och en och annan anekdot håller ihop. Utan att härma har Fia Adler Sandblad ett sätt att kisa med ögonen och använda musklerna kring läpparna som ger tydliga associationer till Hjördis Pettersons effektiva mimik. En populär scenperson som träffar mitt i hjärtat.

Lis Hellström Sveningson 13 november 2012

 

BERTHA - en annan historia om kärlek

Dramatiskt och gripande porträtt

Ibland får man de största teaterupplevelserna i de minsta salongerna. Så är det till exempel just nu på Larssons & Adas teater på Konstepidemin, där Fia Adler Sandblad ger en alternativ kärlekshistoria ur Charlotte Brontës roman Jane Eyre, i Sören Larssons regi.

Malin Lindroths starka pjäs öppnar sig för en makalös teatral och visuell gestaltning. Magnifikt lyfter Fia Adler Sand- blad fram den, av Edmund Rochester – godsherren i Brontës roman – undanskuffade, förment galna och inlåsta Bertha Mason. Ned från 1800-talets dunkla vindsutrymme stiger hon fram i dagens ljus, och föreställningen återskänker henne därmed ett nog så välförtjänt utrymme i världslitteraturen som någonsin Jane Eyre. Pjäsen beskriver Berthas historia, från ett föraktat kreolskt ursprung till maken Rochesters främst ekonomiskt bottnade transaktion för att vinna fördelar ur ett ingånget äktenskap och hennes stadigt djupnande förakt för svassande lorder och ladies på hans gods Thornfield Hall. Det är en berättelse både om grymt svek och en till en början blint trevande kärlek som överraskande väcks till liv långt ut på hatets rödglödgade gräns. Långt efter att Rochester, efter ett av Berthas hånfulla utbrott, låst in henne på vinden, lyckas hon få tag i sin väktares nycklar och tar sig nedför trappan, i akt och mening att ta hans liv. Men hennes och hans åtskilda liv på Thornfield Hall tar, ur hennes höjda kniv mot hans sovande gestalt, en diametralt an- norlunda vändning. Han vaknar, kniven glider ur hennes hand; plötsligt befinner de sig under täcket, inbegripna i ett groteskt präglat famntag som natt efter natt djupnar under Berthas tioåriga vistelse på vinden. Ända tills guvernanten Jane Eyre uppenbarar sig för att undervisa det barn som Rochester svek- fullt har undanhållit henne. Fia Adler Sandblads gestaltning är storartad; huset, dess invånare och framför allt Berthas utsatthet framträder med en sådan dramatiskt gripande kraft att jag inte på mycket länge varit med om en så starkt bottnad gestaltning.

Anders Thuresson Bohusläningen 19 dec ember 2007

Stark berättelse. Fia Adler Sandblad gör en gripande gestaltning av Bertha, skriver recensenten. De små scenerna står ibland för de stora upplevelserna. Så är det när Fia Adler Sandblad låter den inlåsta Bertha i Jane Eyre komma till tals på Konstepidemin.

 

Den galna kvinnan får äntligen komma ner från vinden och tala. Larssons & Adas teaters feministiska föreställning om Bertha från Brontës Jane Eyre förenar kropp och intellekt i skön symbios på scenen.

Det är onekligen intressant att få nya perspektiv på välkända historier. Inom skönlitteraturen finns flera spännande exempel på detta, ett av dem på senare tid är Bengt Ohlssons porträtt på birollen Gregorius från Doktor Glas. En annan biroll som fått oerhört stor vikt – inom feministisk litteraturforskning – är Bertha i Charlotte Brontës artonhundratalsroman Jane Eyre. Begreppet "The madwoman in the attic" fångades upp av de amerikanska författarna och litteraturkritikerna Sandra Gilbert och Susan Gubar som 1979 utgav sin kritiska studie med samma namn. Huvudtesen går i korthet ut på att kvinnors galenskap i litteraturen ofta kan ses som en metafor för undertryckt aggression och en vilja till uppror. Att berätta den andra historien, den som sällan hörs men alltid finns, är den drivande kraften bakom Larssons & Adas teaters föreställning Bertha – en annan historia om kärlek. I detta fall hörs rösten alltså från the madwoman in the attic herself. Malin Lindroths skarpsinniga text har tagit fasta på Berthas utanförskap, men gör hon henne till minst av allt ett offer. "Vem är egentligen fri, och vem är fången?" är nyckelfrågan som Bertha upprepar vid några tillfällen. Hennes historia tar oss med till uppväxten på Jamaica, via det ekonomiskt gynnsamma skenäktenskapet med engelsmannen Rochester och till det nya livet på godset Thornfield Hall. Ett liv som utmynnar i ett drygt decenniums grym fångenskap på vinden. Ett liv i total alienation, men levt med huvudet högt.

Föreställningen inleds med Berthas klampande ovanför våra huvuden. Hon kommer ner för trappan, rejält tilltufsad och iklädd mamelucker, och börjar veva på en grammofon. Scenen är minimal och scenografin likaså. En fond av ihopsydda lakan bereder plats för skådespelet. Likaså är ljuset enkelt och oraffinerat, men med några enkla skiftningar skapas ändå stämning. Skådespelaren Fia Adler Sandblads gestaltning av Bertha är imponerande. Hon ömsom talar, ömsom sjunger fram sin historia om kärlek och lidande, passion och självförverkligande. Hela tiden med kroppen som självklart stöd i sin framställning. Det är tydligt att samarbetet med regissören Sören Larson har varit av det lyckade slaget och att de tillsammans verkar ha nått precis dit de önskade. I programbladet skriver de om sitt samarbete som ett sökande bortom det intellektuella för att finna ett material att jobba vidare med.

Här har de funnit såväl kropp som intellekt i en skön symbios som ger mersmak.

Linda Isaksson nummer nu 7 februari 2008

 

Lasse Dahlquist för cello och solosång

LASSE DAHLQUIST SEDD PÅ NYTT

Vad Fia Adler Sandblad gjort, både i sin Tjechovföreställning och i sin förra pjäs om Bertha, lyckas hon märkligt nog med igen i ett program med Lasse Dahlquists valsanta slagdängor. Tillsammans med musikern och arrangören Jonas Franke-Blom bromsar hon upp låtarnas tempo och brottar motvalls ned dängigheten till förmån för en ömsint gestaltad skildring av melodiernas berättelser och inre liv. De välkända låtmiljöerna har plötsligt infiltrerats av tidsanda och mening, tidigare dold under tjo och tjim. Ändå är det både Lasse Dahlquists melodier och hans ljumma stämningsmättade sommarkvällar som dröjer sig kvar efteråt, men i en mer fördjupad form. Tydlighet och artikulation spelar en viktig roll, inte bara i flickornas överväldigade ”oh boy!”. Jonas Franke- Bloms sång, cello, dragspel och Fia Adler Sandblads rösttolkning arbetar med små medel som förhöjer och fördjupar melodiernas miljöer och stämningar. Cellons lågtoniga stråkdrag målar under kärlekens avsked i mollstämda glissandon, skänker ibland en filmisk glimt av skärens saltstänkta måsskrik, alltmedan melodiernas örhängen återuppstår nytvättade ur arrangemangens glittrande böljegång. Spelet river försiktigt bort daterade dimslöjor av passerad tid och ger oss nytt tillträde, inte bara till bryggans slitna trä eller kajens stämningar, utan också till människorna runt både Kal och Ada. Man känner nästan fysiskt rumslig närhet till Adas papiljotter när Fia Adler Sandblad besjunger flickornas festförberedelser. Men när Jonas Franke-Blom plockar fram dragspelet och börjar Det är dans på Brännö brygga, och med blott bälgens blåsljud anger valstakten, då lyfter hela tolkningen till oanade höjder. Vad larssons och Adas teater har gjort är något vida större än ett visprogram; snarare är det en nyskapande, djupt teatral vision av en historia så som Lasse Dahlquist betraktade den. Det är också teater när den är som allra bäst, det vill säga att den genomgående lyckas bryta gränsen mellan scen och salong och bjuder publiken in i scenens gestaltning. Utan tvekan är detta en bragd, även om jag personligen aldrig tillhört Lasse Dahlquists allra närmaste beundrare. Men om inte Lasse Dahlquistsällskapet, egendomligt nog, fått för sig att ställa frågan till larssons och Adas teater om att ta sig an hans sånger, hade vi inte heller fått upptäcka gruppens konstnärligt högtstående förmåga att skapa inkännande liv. Det är nästan som att koka soppa på en spik, fast med ingredienser vars tidsbundna atmosfär nu framstår i ett nytt och uppfräschat ljus.

Anders Thuresson, Göteborgs Fria Tidning, 8 juni 2009

LASSE DAHLQUIST MED CELLO OCH SOLOSÅNG

När några som ägnar sig åt ”en slags grundforskning kring teaterkonsten” visar upp en Lasse-Dahlquist-show blir man änna nyfiken. Lasse Dahlquist har haft ett inte obetydligt inflytande på min uppväxt med mängder av melodier och texter som finns lagrade i hjärnans hårddisk. Man hörde och såg honom på bio, hans musik spelades dessutom flera gånger om dagen i ångradion och förvandlades snabbt till sång på folkets läppar, på allsångsaftnar, kräftskivor och stenkakor. När man ser den här showen påminns man om att Lasse Dahlquist var journalist. Han skrev regelbundet i GP om beredskapen under kriget, om när bananbåtarna kom, om de utländska flottbesöken och andra dagsaktuella företeelser som sedan letade sig in i hans visproduktion. En del av detta ryms i den här lilla kabarén. Fia Adler Sandblad föredrar sångerna tillsammans med Jonas Franke-Blom som ackomanjerar på cello och dragspel. Han är den klart lysande stjärnan inom teatermusiken här i Göteborg. Hon är skådespelerska och fyller lätt trivselkoeficienten i den lilla föreställningen. Lasse Dahlquist har måhända inga större litterära kvaliteter, fast visst finns det charm och omedelbarhet i visor som Morfar har berättat. Och med tanke på dagens klena vistexter är det kanske snart dags att värdera om honom på det sätt som skedde med Evert Taube på 50-talet? Den förväntade ”grundforskningen kring teaterkonsten” såg jag inte mycket av, om inte själva framförandet skulle utgöra ett exempel på den sortens verksamhet.

/Åke S Pettersson alba.nu 14 maj 2009

Aldrig trodde jag att jag skulle lyssna uppmärksamt på Lasse Dahlquists sånger nästan en hel timme i sträck, och finna det intressant. Fia Adler Sandblad sjunger dem på teatervis: hon uppmärksammar texten till gränsen för vad den tål, och ibland lite till. Jonas Franke-Blom ackompanjerar henne på cello och sjunger med ibland, på ett mjukare och mer melodiskt vis. Jag njuter av att få upptäcka att sångerna mer handlar om staden, arbetarklassen, kriget och längtan än om fladdrande segel, havet och käcka sjömän. Jonas Franke-Bloms känsliga musikalitet och Adler Sandblads distanserade ironi skapar en föreställning som nästan är lågmäld. Allra bäst smälter deras insatser samman till en njutbar enhet i det sista numret – ett svängigt potpurri av en hel rad Lasse Dahlquist-låtar. Då övervinner de också rent fysiskt det avstånd som finns mellan dem i resten av föreställningen, och är helt i takt med varandra.

/Kajsa Öberg Lindsten alba.nu 14 maj 2009

LOCKAR FRAM DAHLQUISTS KÄRNA

Lunchteater utgörs ofta av musikprogram. Men gårdagens var något mera, som en lektion i vad konstnärligt skapande innebär, skriver Bohusläningens recensent. Omskakad, omtumlad och gripen lämnar jag lunchteatern. Jag visste redan innan jag gick till lunchteatern att Fia Adler Sandblad och Larsson och Adas teater brukar göra saker på djupet, men jag var nog ändå inte helt beredd på vad hon och cellisten Jonas Franke-Blom skulle lyckas locka fram ur Lasse Dahlquist, när de gått i närkamp med texter och melodier. Här ges gott om tid till orden. Då växer känslan. De har gjort en djupdykning i dem och så har de lyft blicken en bit och tittat ut över Dahlquists hamn, lyft den en bit till och tittat ut över Sverige, lyft den igen och blickat ut över världen. Så kan Fia Adler Sandblad snabbt skissa sammanhangen: de flesta av hans runt 500 melodier till- kom strax före, under och efter andra världskriget. I skissen ryms katastrofen med det fantastiska luftskeppet Hindenburg i brand i New York, Jussi Björlings succé på Metropolitan, konferensbordet i Wannsee för den slutliga lösningen på judefrågan, reportagen om Lort-Sverige och tystnaden i Göteborgs hamn när krig spärrade haven. När de historiska bilderna får vara fond till Edvard Persson, som lägger till en strof på Lasse Dahlquists verser om att se Skåne lite grann från ovan och undrar om inte herrarna i Europa skäms, öppnar texten sig och det gamla vanliga gemytet djupnar mot allvaret. Här ges gott om tid till orden. Då växer känslan. Till det är cellon sällsynt bra, det är ett särdeles uttrycksfullt och personligt instrument. Men det visar sig andra också vara. Jonas Franke-Bloms tonlösa – men inte helt stumma – dragspel, blir till uttrycksfull teater från en tid när tystnad råder och en svensk tiger. Och när Fia Adler Sandblad växlar mellan deklamation och sång växer dansen på Brännö brygga till en utsaga om både stark personlig upplevelse och 40-talets liv. Det gör inte bara den utan också en rad andra melodier. Med den okonstlade och uppriktiga publikkontakt Fia Adler Sandblad trollar fram uppstår en laddning som inte enbart utgörs av minnen hos den äldre delen av publiken. Så blir Stuveriarbetarvalsen inget mindre än rent förtrollande. Föreställningen är en lektion i vad skapande konstnärlig verksamhet innebär. Det enkla, det som lockar alla och envar, är ofta något som bär de djupaste mänskliga känslorna och behoven men också något ofta hamnar i klichéernas garn. Den som klarar att ta det på tillräckligt allvar, borra sig ned till grunden, tar sig förbi det garnet och får mottagaren av budskapet att se och höra på riktigt. Då förblir hon inte oberörd. Det känns i Folkets hus att det är just vad som skett här. Det var välbetänkt av region- teatern, teaterföreningen och Folkets hus att spela just den här föreställningen som en andra lunchteater i dag.

Marita Adamsson, Bohusläningen 27 oktober 2011

 

LARSSONS BLANDNING

Get Adobe Flash player

Av Kajsa Öberg Lindsten

På den pyttelilla larssons& Adas teater på Konstepidemin är det premiär på ett slags varieté med sketcher, sånger och kupletter. Och materialet är återanvänt - från 40 och 50-talet. Där är Fridolf Rudins hundmonolog, scener med tanter och gubbar, kaffekoppar och fickpluntor, sjömanshustrur och finska tangokavaljerer, men inga mobiltelefoner.

Alltsammans gestaltas av två rutinerade skådespelare: Helen Hansson från Masthuggsteatern och Fia Adler Sandblad från larssons&Adas teater. Och det fantastiska är att det känns superfräscht, roligt och överrumplande – inte ett dammkorn så långt ögat når!! 

 

Scener, musik och sinnesstämningar avlöser varandra, men inte genom snabba klipp utan genom att tvinnas samman till en levande organism som andas – och publiken lever och andas i takt med den.

Man förundras och ler åt gamla slagdängor framförda med humor och kläm av två tanter med bleka ansikten, röda läppar, sug i blicken och oerhörd pondus och självkänsla. Man vrålar av skratt åt två ohejdbart lyckliga fyllerister som sörplar koskenkorva som kalvar, dänger korvkastrullen i bordet så korvarna flyger och sen slänger sig in i en allt vildare gemensam tango – tills de förlorar medvetandet, och återuppstår: som två småflickor med rosett i håret, som sammanbitet spelar fyrhändigt piano på ett bord… Man lyssnar på sjömanshustruns stolta och fräcka attack mot alla svarterudolfar och everttaubar.. Och svettig och glad lutar man sig sedan tillbaka och känner sig styrkt.

För med sin blandning av kvarlåtenskap ur det svenska humorarvet har Larsson lyckats skapa inte bara en välbyggd musikalisk humorföreställning med hjärtat på rätta stället utan också – faktiskt – en kraftfull feministisk manifestation utan datumstämpel.

Tonsäker och vig utklassar den all stel och människofientlig tönthumor och samtidssatir.

/ Kajsa Öberg Lindsten , kritikerakuten  www.alba.nu

”humoristiska nummer… i köksdialogen av Sandro Key-Åberg där Helen Hansson spelar sur gubbe och Fia Adler Sandblad hunsad hustru… scenen berättar något om människorna och den tid de lever i. Eller i ett litet nummer med enbart dansande fingrar på ett bord till musik av Tjajkovskij. Small is beautiful”

Kristjan Saag , GT

Bilder från föreställningen. Klicka för att se dem större.

scen_1scen2_sbuller

 

 

TJECHOV, Ta fast tjuven!

”Stor konst i det lilla formatet. Kristjan Saag ser en finstilt klassikerstudie på Konstepidemin.

Efter några sceniska utflykter i kristen mytologi – som jag aldrig förstod mig på – har Fia Adler Sandblad återvänt till den dramatiska mittfåran. Det är inget nerköp: den terrängen är så full av kreativt tacksamma nischer att det räcker och blir över. I Tjechovs ”Ta fast tjuven!” står hon ensam på scenen, assisterad endast av lite rysk rekvisita och sparsamt scenljus, och demonstrerar teaterns magi.??Tjechovs korta novell – om en tjänsteflicka vars rum blir genomsökt efter en stulen brosch – har kanske fyra- fem karaktärer, ganska lite dialog och få överraskningar – ändå räcker det till 40 minuters intensiv berättarteater. Fia Adler Sandblad är försiktig med gestaltningen, hon gör inga tvära kast mellan rollfigurerna utan nöjer sig med enkla markeringar: ett tonfall, en dialektal accent, förändringar i kroppshållning eller vinkel i ögonvrån. Som berättare är hon tydlig, på gränsen till långsam – vilket i slutändan visar sig vara perfekt för rytmen i föreställningen. Det ger henne möjlighet att arbeta fram nyanser även på tidsplanet: hur husets herre, Nikolai Sergeitj, aningen rund om fötterna redan när vi möter honom, faktiskt fyllnar till rejält under de minuter han gästar tjänsteflickans rum. En förändring som är lika mycket toxikal som psykologisk – i takt med att han nästlar in sig i självömkan och desperat förtrolighet. I allt detta visar Fia Adler Sandblad stor skådespelarkonst – men här märks också att hon haft en förstklassig samarbetspartner i regissören Sören, dvs. Larsson. Sören Larsson har vanligtvis arbetar med större rörelser på scenen, med hela kroppen som arbetsverktyg. Men, och det syns så väl här: utgångspunkten har hela tiden varit att förankra texten, eller erfarenheten av den, i minsta nerv och muskel. Det är inte alltid han haft tillgång till rätt skådespelare för finstilta klassikerstudier. När en sådan bjuds händer det stora saker – i det oerhört lilla.”

Kristjan Saag, Göteborgs Tidningen, 28 augusti 2005. copyright: Kristjan Saag

”Det är svårt för att inte säga omöjligt att tänka sig den västsvenska friscenen utan Larssons grundforskning/…/ Det intressanta med Adler Sandblads gestaltning är hur hon låter sitt ansikte bli en lägenhet för alla dem som trängs i novellen, inte bara Masjenka. Hon räds inte expressivitet. Riktningar tas ut med stor tydlighet, rösten modereras med väldig amplitud, ögonen arbetar som på en Indisk kathakalispelare. Efteråt har man inte bara sett eller hört Tjechovs novell. Man har varit där."

Mikael Löfgren, Dagens Nyheter, 20 september 2005.

”En liten föreställning blir stor, när Adas ger Tjechov./… /det här är en genomarbetad föreställning, där varje bokstav har tvingats motivera sin närvaro. Fia Adler Sandblad lägger vikt vid varje ord, vilket är en speciell spelstil man måste vänja sig vid, men som snabbt ger ordentlig auktoritet på scen. Ibland pausar hon inför de sista två stavelserna, som för att understryka dem, men när de sedan sägs betyder de inget särskilt och ger därför en komisk poäng istället. Hennes djupa röst får alltså regera nästan ensam. Kroppsspråket är tillbakahållet och dämpat. Ofta håller hon armarna utmed sidorna, det är främst mimiken som levererar nyanser och accentuerar hennes ord. Ett lyft ögonbryn, en dragning i mungipan. Enkelt skiftar hon karaktär. Det är skickligt, som berättare har hon både distans och omedelbar närhet till historien, med dess överdrifter och komiska personporträtt. Det här är en liten föreställning som berättar en liten historia. Men den är samtidigt ett fint exempel på känslig scenkonst. Och det är ju ganska stort.”

Michaéla Marmgren, Göteborgs- Posten 28 augusti 2005.

”Fia Adler Sandblad berättade med stor inlevelse om en stulen brosch och följderna av detta. /…/ Gestaltningarna av guvernanten Masjenka och hennes herrefolk i Kusjkins hus är lysande och ibland mycket roliga.”

Agneta Karlsson, Stenungsunds- Posten, 8 februari 2006.

 

ADA sjunger gatans visor

 
ada sjunger